:: wikimiki.org ::

Kemi

Kemi

Denna artikel behandlar vetenskapen kemi. För orten med detta namn i Finland, se Kemi, Finland. Kemi är vetenskapen om materialens uppbyggnad, egenskaper och omvandlingar. Ursprunget till kemin finns i alkemin.

Finland

Finland, fin. Suomi, är en republik i norra Europa. Finland är sedan 1995 medlem i Europeiska unionen och det första nordiska land att införa euro som sin valuta. Det svenskspråkiga Åland utgör ett självstyrande landskap inom landet.

Historia

Huvudartikel: Finlands historia Efter att under minst 700 år varit en del av Sverige erövrades Finland av den ryske tsaren Alexander I:s styrkor och blev ett eget storfurstendöme i personalunion med Ryssland 1808. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland och en tsar lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem. Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses t ex boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar". Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar (fortfarande långt in på 1900-talet gällde delar av 1734 års svenska lag i Finland) och egen regering (se vidare Finlands historia: Storfurstendömet). I slutet av 1800-talet infördes det flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt. Den ryske generalguvernören dödades vid ett attentat. Efter att Ryssland förlorat första världskriget förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. I det självständiga Finland hade dock borgerliga och socialister svårt att komma överens och det finska inbördeskriget utbröt. Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga. 1939 ställde Sovjetunionen territoriella krav på Finland som avvisades och Finland blev därför anfallet i det Finska vinterkriget. Efter fredsslutet 1940 efter vinterkriget var revanschlusten stor och Finland knöt sig närmare stormakten i söder, Nazityskland. I samband med Operation Barbarossa anföll Finland Sovjetunionen ("fortsättningskriget") för att få Karelen åter men det stod snart klart att Tyskland skulle förlora och Finland tvingades till fred på Sovjets villkor. Efter andra världskriget skedde en total omläggning av Finlands utrikespolitik av president Paasikivi där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende. Genom VSB-fördraget kunde Finland få Sovjetunionens hjälp av försvara sig mot ett militärt anfall. Paasikivi-linjen fortsatte under president Kekkonen som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarna Chrusjtjov och Brezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda har internationellt fått det nedsättande namnet finlandisering. finlandisering Kekkonen var Finlands president ända fram till 1981 och efterträddes av Mauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem av EU 1995, samtidigt med Sverige och Österrike.

Geografi

Huvudartikel: Finlands geografi Finland gränsar i söder till Finska viken och Östersjön, och i väster till Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Landgränserna i norr vetter mot Sverige, Norge och Ryssland. I söder, på andra sidan Finska viken, finns grannlandet Estland. Finland nämnts som "de tusen sjöarnas land", enär de är legio, speciellt i sydöstra Finland. I Österbotten och längs de västra kusterna är terrängförhållandena, på grund av landhöjningen, annorlunda. Kustområdena domineras av vida slätter. Naturtillgångar: timmer, koppar, zink, järn, silver

Styrelseskick

Huvudartikel: Finlands politik Finland är en republik. Republiken leds av presidenten som väljs i två omgångar vart sjätte år. Nuvarande president är Tarja Halonen sedan år 2000. Till presidentens (republikens president) uppgifter hör bland annat att stadfästa lagar och att leda utrikes- och säkerhetspolitken tillsammans med regeringen. Presidenten utnämner enskilda ministrar och höga tjänstemän, och befriar också dessa från deras uppgifter. Finland är en demokrati, med en folkvald riksdag. Finlands regering kallas statsrådet (fi. valtioneuvosto). Val hålls vart fjärde år i mars. Regeringen leds av en statsminister. Efter riksdagsvalet utser presidenten (efter att ha samtalat med riksdagens talman och riksdagsgruppernas ledare) en statsministerkandidat till riksdagen som antingen godkänner kandidaten eller förkastar förslaget. Efter detta utnämns statsministern av presidenten och tillsammans utser de regeringen, som sedan godkänns av riksdagen. På senare år (efter Mauno Koivisto) har statsministerns makt ökat vilket har lett till att statsministern numera har en makt som motsvarar Sveriges statsminister. Inom Finland utgör Åland ett demilitariserat och självstyrande landskap. Åland är även enspråkigt svensktalande, vilket innebär att det är den enda del av landet där finska inte har officiell status. För den områdesvisa statliga förvaltningen är landet i övrigt indelat i sex län, där också Åland räknas in som ett län. Länen indelas i landskap. I Finland finns både historiska landskap, vilka har ungefär samma ställning som de svenska landskapen, och moderna landskap, vars gränser fastställts av staten. De moderna landskapen har även vissa uppgifter. Lokalförvaltningen handhas av kommuner som producerar bastjänster för invånarna, bl.a. utbildning, social- och hälsovårdstjänster, samhällsteknik och miljötjänster. De kommunala beslutsfattarna väljs vart fjärde år i kommunalvalet. Kommunernas antal är 431, av vilka 113 är städer. Finlands huvudstad är Helsingfors (fi. Helsinki), vilken även är landets största stad. De största städerna därefter är i ordningsföljd; Esbo (fi. Espoo), Tammerfors (fi. Tampere), Vanda (fi. Vantaa) Åbo (fi. Turku) och Uleåborg (fi. Oulu). Esbo och Vanda utgör tillsammans med Helsingfors och Grankulla (fi. Kauniainen) en sammanhängande stadsbildning (huvudstadsregionen eller Stor-Helsingfors).
Demografi
I Finland bor finländare, varav en minoritet, ca 6 %, är svenskspråkiga. Många svenskspråkiga finländare skiljer noggrant mellan finländare (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland), finnar (de som har finska som modersmål), och finlandssvenskar (finländare som har svenska som modersmål). I de norra delarna av landet bor samer. På senare tid har även en omfattande invandring från det forna östblocket skett, främst av personer med anknytning till finskt språk eller finsk/karelsk/ingermanländsk kultur. 84 procent av finländarna är medlemmar av den evangelisk-lutherska statskyrkan. Trots detta är finländarna ett relativt sekulariserat folk (likt svenskarna) och det religiösa engagemanget inskränker sig vanligen till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Engagemanget i dessa riter är dock mycket stort; 90% av alla nyfödda döps och 90% av alla ungdomar konfirmeras (att jämföra med situationen i Sverige där 70% av alla nyfödda döps och ca 55% av alla ungdomar konfirmeras). Den finska evangelisk-lutherska kyrkan upplever inte något större medlemstapp. Drygt 1 procent av finländarna hör till den ortodoxa kyrkan, som också har ställning som statskyrka. Statskyrkorna är inte, i motsats till Svenska kyrkan, skilda från staten.
- Befolkningens medelålder: 40,3 år
- Religion: lutheraner 84 %, ortodoxa 1 %, ingen 13 %, annan 1 % (2003)
Industri
Den finska industrin har precis som den svenska historiskt varit knuten till skogs- och pappersindustrin. Den finska verkstadsindustrin har inte varit inriktad på samma tunga verkstadsindustri som den svenska. Efter kriget med Sovjetunionen tvingades Finland betala stora krigsskadestånd men fick samtidigt en stor handelspartner. Under 1950-talet slog den finska industridesignen igenom internationellt och företag som Marimekko, Iittala och Fiskars har fortsatt i den traditionen. Fiskars är ett tydligt exempel på finsk industri där industridesignen lett till framgångar och där produkten varit av det mindre slaget (knivar, saxar). I slutet av 1960-talet etablerade Saab-Scania personbilstillverkning i Nystad (fi. Uusikaupunki). Idag är fabriken i Nystad en legotillverkare för personbilsindustri och har bl.a. tillverkat för Opel och Porsche. Finland har inte haft en egen personbilsindustri men har lastbils- och traktortillverkning (Valmet, Sisu). Under 1990-talet blev Nokia den finska industrins stora motor och hade en viktig del i den finska ekonomins återhämtning efter den ekonomiska krisen som Sovjetunionens kollaps orsakade.
Se även

- Finlands presidenter
- Kommuner i Finland
- Län i Finland
- Lista över Finlands städer i storleksordning
- Alfabetisk lista över Finlands städer
- Sisu
- Finsk mytologi
Externa länkar

- [http://www.tpk.fi/svenska/ Republiken Finlands Presidents officiella hemsida]
- [http://www.government.fi/vn/liston/base.lsp?k=sv Statsrådets (regeringens) officiella hemsida]
- [http://www.eduskunta.fi/rfakta/index01.htm Finlands riksdag]
- [http://www.defmin.fi/index.phtml/lang/2/topmenu_id/88/menu_id/88/fs/12 Försvarsministeriet]
- [http://www.terra.es/personal2/monolith/finland.htm Finlands ledare (presidenter, talmän, partiledare...)] Kategori:Europas länder Kategori:Finland fiu-vro:Soomõ [[got:

Vetenskap

Vetenskap är ett begrepp som kan sägas innebära organiserad kunskap. Betydelsen av ordet har utvecklats och förändrats genom århundradena. Det moderna västeuropeiska vetenskapsbegreppet utvecklades runt 1700-talet, när man inom naturvetenskapen började utveckla teorier och utföra experiment för att stödja eller motbevisa dem (metoden för hypotetisk deduktion). Se vetenskapsteori för en utförligare beskrivning av den vetenskapliga metodiken. Det finns många vetenskapliga discipliner, och ordet vetenskap används ofta i den betydelsen också; man talar om medicin som en vetenskap. Matematik och statistik behöver inte räknas som en vetenskap då dess teorier inte generellt kan verifieras experimentellt. De är istället bevisade och konstruerade med logiska resonemang samt axiom (matematik är grekekiska för "vetenskap", "kunskap").

Se vidare

- Humaniora
- Ingenjörsvetenskap
- Matematik
- Medicin
- Naturvetenskap
- Pedagogik
- Retorik
- Samhällsvetenskap
- Kulturvetenskap
- Logik
- Lingvistik
- Kognitionsvetenskap

Se även

- Forskning
- Vetenskaplig metod
- pseudovetenskap
- protovetenskap Kategori:Samhälle ja:科学 ko:과학 ms:Sains simple:Science th:วิทยาศาสตร์ zh-min-nan:Kho-ha̍k

Alkemi

Alkemi (Arabiska: Al Kemi=kemin) kallas den äldre tidens vetenskap som var förstadium, en protovetenskap, ur vilket den vetenskapliga kemin växte fram. De som höll på med alkemi kallades "alkemister". Idag betrakas alkemi som en pseudovetenskap, och praktiseras inte av några meriterade kemister, men förekommer inom esoteriska rörelser, samt som symbolspråk inom t ex den teoretiska psykologin. Under medeltiden sysselsatte sig alkemisterna mestadels med att försöka framställa guld och kärleksdrycker, med varierande framgång. Tankarna om att man skulle kunna framställa redan kända ämnen, t.ex. guld, genom att blanda andra ämnen grundar sig på Aristoteles teori om att alla ämnen i sin tur är uppbyggda av de fyra elementen i olika blandningar. Genom att blanda olika ämnen i rätt proportioner skulle man kunna få fram vilket annat ämne som helst. Namnet på alkohol är ett arv från alkemisternas tid. Deras tankesystem byggde på olika mängder av magi, platonism, gnosticism och andra numera utdöda sammanblandningar av den materiella och andliga världen. En segdragen föreställning var till exempel att värme var ett slags vätska som fanns inuti materien, och att ämnen som kunde brinna innehöll ett speciellt "eldämne" kallat "flogiston". Alkemi har alltid i ockulta kretsar varit populärt, och nådde en kulmen på 1800-talet, då bland annat August Strindberg ägnade sig åt detta under starkt inflytande av Emanuel Swedenborgs tankar. Under ett experiment lyckades han framställa kattguld av järn och svavel och trodde sig ha framställt riktigt guld. Tanken upptogs av Carl Gustav Jung som skrev om individuationsprocessen med alkemin som symbolspråk och teori om all utvecklings givna ordning. Under Jungs påverkan har sedan alkemin under 1900-talet influerat den nyandliga rörelsen, men även forskare i olika kulturvetenskaper. Även om alkemin inte var att betrakta som vetenskap gjorde alkemister många viktiga tekniska uppfinningar, till exempel destillation, och de upptäckte och isolerade ämnen som kvicksilver.

Se även

- Rosencreuzarna
- Nicollas Flamel
- De vises sten
- Hermes Trismegistus och hermetismen
- Maria från Alexandria
- Klassiska element

Externa länkar

- [http://www.levity.com/alchemy/ Virtual Alchemy library]
- [http://www.gnosis.org/library/alch.htm Alchemical writings] Kategori:Kemi Kategori:Pseudovetenskap ja:錬金術

Analytisk kemi

Analytisk kemi en gren inom kemin som inriktar sig på undersökning av prover för att fastställa ämnets natur, hur det är uppbyggt, vad det innehåller och hur mycket av respektive ämne det innehåller.

Typer av analytisk kemi

Analytisk kemi kan delas upp i två typer, kvalitativ respektive kvantitativ.

Kvalitativ analys

I en kvalitativ analys undersöks vilket eller vilka ämnen som ett prov innehåller.

Kvantitativ analys

I en kvantitativ analys undersöks hur mycket av ett visst ämne som ett prov innehåller.

Tekniker inom analytik kemi

Kromatografi

Huvudartikel kromatografi

Skiktsmetoder

- Papperskromatografi (PC)
- Tunnskiktskromatografi (TLC)

Kolonnmetoder

- Vätskekromatografi (LC)
- HPLC (High performance liquid chromatography)
- Gaskromatografi (GC)
- Kapillärelektrofores (CE)

Spektroskopi

Huvudartikel spektroskopi
- Atomabsorptionsspektroskopi (AAS)
- Atomemissionsspektroskopi (AES)
- Masspektroskopi
- NMR-spektroskopi (Nuclear magnetic resonance, kärnmagnetisk resonansspektroskopi) Kategori:Kemi ja:分析化学 ko:분석화학 th:เคมีวิเคราะห์

Biokemi

Biokemi är en avknoppning av den organiska kemin, som handlar om de kemiska processer som sker i levande organismer. Hit hör bland annat ämnesomsättningen och genetiken.

Kemiska ämnesgrupper inom biokemin

- Aminosyror
- Kolhydrater
- Lipider
- Proteiner
- Nukleinsyror Kategori:Medicinsk vetenskap Kategori:Zoologi ja:生化学 ko:생화학 ms:Biokimia th:ชีวเคมี

Kemiteknik

Kemiteknik, tekniska tillämpningar av kemi. Flera av Sveriges tekniska högskolor bedriver både civil- och högskoleingenjörsutbildning i kemiteknik. Kategori:Kemi Kategori:Teknik ja:化学工学 ms:Kejuruteraan kimia th:วิศวกรรมเคมี

Oorganisk kemi

Oorganisk kemi är läran om grundämnenas och deras föreningars kemi. Av tradition räknas de föreningar som till större delen består av kol till organisk kemi. Kategori:Kemi ja:無機化学 ko:무기화학 ms:Kimia tak organik th:อนินทรีย์เคมี

Stökiometri

Stökiometri, (från grekiskans stoicheion, grundämne, och metron, mått), läran om de mängdförhållanden i vilka kemiska ämnen reagerar med varandra. Kategori:Kemi ja:化学量論

Atom

En atom är den minsta enheten av ett grundämne. Atomerna är uppbyggda av elektriskt positiva, negativa och neutrala partiklar, s.k. elementarpartiklar. Atom består alltså av en positivt laddad kärna som även kan hysa ett varierat antal neutrala partiklar, neutroner. De negativt laddade partiklarna, elektronerna, kretsar kring atomkärnan och är till antalet lika många som atomens protoner. De olika grundämnena bestäms av dess atomnummer, dvs. antalet positiva partiklar, protoner, i atomkärnan. Summan av protoner och neutroner i kärnan kallas masstal. Atomer med samma atomnummer men olika masstal kallas isotoper. Väteatomen, som är den minsta atomen, består av en proton och en elektron. Det finns också varianter av väteatomer som dessutom har en eller två neutroner. Dessa isotoper heter deuterium och tritium. En laddad atom, som har olika antal av de positiva protonerna i kärnan och de negativa elektronerna omkring, kallas jon.

Se även

- Atomslag
- Niels Bohrs atommodell
- Kvantmekanik
- Periodiska systemet
- Strängteori Historiska personer
- Demokritos
- Ernest Rutherford
- John Dalton
- Niels Bohr Kategori: Fysik Kategori: Atomfysik Kategori: Partikelfysik ja:原子 ko:원자 ms:Atom simple:Atom th:อะตอม

Atommassa

Atommassa, tidigare kallad atomvikt, är medelatommassan för blandningen av de förekommande isotoperna av ett grundämne i naturen. Atommassa anges i atommassenheten, u, som är 1/12 av en ¹²C-atoms massa. 1 u = 1,660540 10^-27 kg.

Se även

- Atommassenhet
- Formelmassa

Atomslag

Med ett atomslag menas någon av de 117 olika (upptäckta) "sorter" av atomer som kan förekomma. Alla atomer av ett visst atomslag har samma antal protoner i kärnan och därmed samma atomnummer. Några exempel på atomslag är väteatomer, som har 1 proton vardera, järnatomer som har 26 och uranatomer med 92. Begreppet grundämne är nära besläktat med atomslag, men betyder i strikt bemärkelse inte samma sak. Ett grundämne är ett ämne som är byggt av atomer av ett enda atomslag. Exempelvis består grundämnet vätgas helt och hållet av väteatomer. Vatten, som består av vattenmolekyler, H₂O, innehåller de båda atomslagen väteatomer och syreatomer. Men vatten innehåller inget grundämne, eftersom det är en kemisk förening. I strikt bemärkelse är alltså frågeställningen "vilka grundämnen innehåller vatten" helt felaktig. Frågan ska istället formuleras "vilka atomslag innehåller vatten", det vill säga "vilka atomslag består vatten av". I vardagligt bruk förekommer det ändå ofta att ordet "grundämne" används i betydelsen atomslag. För största tydlighet och förståelse är det dock klokast att alltid skilja på de båda begreppen. Se även periodiska systemet. Kategori:Kemi

Kemisk förening

En kemisk förening är en substans uppbyggd av en viss sorts molekyler som i sin tur består av två eller fler atomslag. En kemisk förening bildas i en kemisk reaktion. Man brukar skilja mellan en organisk och en oorganisk förening där den tidigare signifieras av att molekylerna innehåller kol. Se även blandning, lösning och legering. Kategori:Kemi

Periodiska systemet

Periodiska systemet kallas den tabell över atomslag och grundämnen/element som är uppställd efter deras kemiska och fysikaliska egenskaper, vilka varierar periodiskt med atomvikten och styrs av elektronkonfigurationen. Periodiska systemet uppställdes på 1860-talet.

Periodiska systemet

Grupp

Period

1
H

2
He

3
Li

4
Be

5
B

6
C

7
N

8
O

9
F

10
Ne

11
Na

12
Mg

13
Al

14
Si

15
P

16
S

17
Cl

18
Ar

19
K

20
Ca

21
Sc

22
Ti

23
V

24
Cr

25
Mn

26
Fe

27
Co

28
Ni

29
Cu

30
Zn

31
Ga

32
Ge

33
As

34
Se

35
Br

36
Kr

37
Rb

38
Sr

39
Y

40
Zr

41
Nb

42
Mo

43
Tc

44
Ru

45
Rh

46
Pd

47
Ag

48
Cd

49
In

50
Sn

51
Sb

52
Te

53
I

54
Xe

55
Cs

56
Ba

72
Hf

73
Ta

74
W

75
Re

76
Os

77
Ir

78
Pt

79
Au

80
Hg

81
Tl

82
Pb

83
Bi

84
Po

85
At

86
Rn

87
Fr

88
Ra

104
Rf

105
Db

106
Sg

107
Bh

108
Hs

109
Mt

110
Ds

111
Rg

112
Uub

113
Uut

114
Uuq

115
Uup

116
Uuh

117
Uus

118
Uuo

- Lantanoider

57
La

58
Ce

59
Pr

60
Nd

61
Pm

62
Sm

63
Eu

64
Gd

65
Tb

66
Dy

67
Ho

68
Er

69
Tm

70
Yb

71
Lu

- Aktinider

89
Ac

90
Th

91
Pa

92
U

93
Np

94
Pu

95
Am

96
Cm

97
Bk

98
Cf

99
Es

100
Fm

101
Md

102
No

103
Lr

Färg- och teckenförklaring

I tabellen anges följande per grundämne:
- Atomnummer. Dess färg anger ämnets tillstånd vid rumstemperatur och normalt tryck:
- orange=gasformigt,
- blå=flytande,
- svart=fast, om ämnet förekommer naturligt
- röd=fast, om ämnet bara förekommer på konstgjord väg
- Kemiskt tecken
- Bakgrundsfärger betecknar kemisk serie:
- Ljusgrå/ljusgul bakgrund betyder att ämnet ännu ej upptäckts men har en plats i tabellen.
- Rutans ram betecknar metaller / halvmetaller / icke-metaller:

kemisk serie kemisk serie kemisk serie kemisk serie

Historik

De tidigaste försöken att ordna och gruppera grundämnena gjordes utan någon kunskap om atomernas struktur och uppbyggnad. Den tyske kemisten Johann Wolfgang Döbereiner försökte hitta samband mellan olika ämnens atomvikt och deras kemiska egenskaper, och på 1820-talet fann han flera grupper av tre likartade ämnen där ett av ämnena kemiskt var en blandning av de båda andra och hade en atomvikt som låg mitt emellan de båda andras. Han kallade dem för triader. Under flera decennier betraktas Döbereiners upptäckt som en oväsentlig kuriositet, vad vetenskapshistorikern Stephen Toulmin kallar för ett "naket faktum", men när nya och riktigare uppgifter om olika ämnens atomvikter kommit fram på 1860-talet intresserade sig flera olika forskare för nya samband mellan atomvikt och kemiska egenskaper. 1866 uppställde den brittiske kemisten John Alexander Reina Newlands en tabell med 62 av de då 63 kända grundämnena ordnade efter stigande atomvikt. Tabellen visade att ämnen med liknande egenskaper återkom med en periodicitet 7 eller 14 ämnen, ungefär som oktaver i musiken. Slutligen sammanställde 1869 ryssen Dmitrij Mendelejev och tysken Lothar Meyer oberoende av varandra tabeller med horisontella perioder och vertikala grupper på samma sätt som vi nu är vana att visa systemet. Meyer publicerade sina resultat dock först 1870. Mendelejevs tabell hade luckor för ytterligare 31 ämnen där inga av de då kända ämnena passade in. Hans idéer fick därför stor uppmärksamhet när det 1875 upptäckta ämnet gallium passade in i en av dessa luckor. När även ämnena strontium, som upptäcktes 1879, och germanium, upptäckt 1886, passade in i mönstret fick systemet stor acceptans bland övriga vetenskapsmän.

Se även

- Periodiska systemets grupper
- Periodiska systemets perioder
- Lista över grundämnen efter atomnummer
- Lista över grundämnen efter kemiskt tecken
- Lista över grundämnen efter namn Kategori:Wikipedia:Veckans artikel Kategori:Kemi als:Periodensystem ja:周期表 ko:주기율표 ms:Jadual berkala simple:Periodic table th:ตารางธาตุ

Nobelpriset i kemi

Nobelpriset i kemi är ett av de fem ursprungliga Nobelprisen. Pristagare utses i början av oktober varje år av den svenska Kungliga Vetenskapsakademien. Priset har utdelats sedan 1901.

År	Pristagare under 2000-talet
2005	Robert Grubbs, Richard Schrock, Yves Chauvin
2004	Aaron Ciechanover, Avram Hershko, Irwin Rose
2003	Peter Agre, Roderick MacKinnon
2002	John B Fenn, Koichi Tanaka, Kurt Wüthrich
2001	William S Knowles, Ryoji Noyori, K Barry Sharpless
2000	Alan Heeger, Alan G MacDiarmid, Hideki Shirakawa

Se huvudlista Lista över pristagare av Nobelpriset i kemi

Externa länkar:

- [http://www.nobel.se/chemistry/laureates/index.html Komplett lista över kemiprisen, kronologisk] Kategori:Nobelpristagare ja:ノーベル化学賞

Kategori:Kemi

Artiklar i ämnet Kemi Kategori:Naturvetenskap als:Kategorie:Chemie ja:Category:化学 ko:분류:화학 ms:Category:Kimia th:Category:เคมี

Elch

Der Elch (Alces alces) ist ein in Eurasien und Nordamerika beheimateter Hirsch. Er ist der größte heute vorkommende Vertreter seiner Familie.

Aussehen

Der Elch hat eine Kopfrumpflänge von bis zu 3 m, einen nur 10 cm langen Schwanz, eine maximale Schulterhöhe von 2,30 m und ein Gewicht von bis zu 800 kg. Seine Körpergröße und Gewicht variieren allerdings je nach Unterart, Lebensraum und -bedingungen. Das Fell variiert in Farben zwischen Rotbraun und Schwarzbraun. Im Winter nimmt es eine gräuliche Farbe an. Die männlichen Tiere zeichnen sich durch ein breites Geweih mit flächigen Schaufeln aus, die eine maximale Spannweite von 2 m erreichen können; weibliche Tiere besitzen kein Geweih und sind etwa 20 % kleiner. Kennzeichnend für den Elch sind auch die breite, überhängende Oberlippe und ein Hautsack an der Kehle des Männchens.

Verbreitung und Lebensraum

Geweih Der Elch kommt in Europa, Asien und Nordamerika vor. Dort ist er Bewohner des nördlichen borealen Waldes und der Taigagebiete. In den gemäßigten Regionen Europas und Nordamerikas kam er einst vor, ist hier aber weitgehend ausgerottet. Er ist im mit Seen und Sümpfen durchsetzten Habitat zu Hause. Die Gebirge sind dagegen, schon aufgrund der Körpergröße des Elchs, kein geeigneter Lebensraum.

Lebensweise

Wasserpflanzen (z. B. Seerosen) sind eine wichtige Nahrungsquelle; der Aufenthalt im Wasser bietet gleichzeitig Schutz vor Insekten wie Mücken und Bremsen. Daneben stellen Gräser sowie Zweige und Blätter von Laubgehölzen einen wesentlichen Teil der Nahrung des Elchs dar. Der Elch ist ein Wiederkäuer. Elche sind tagaktive Einzelgänger. Im Winter finden sie sich manchmal zu losen Gemeinschaften zusammen, in der Paarungszeit aber dulden sowohl Männchen als auch Weibchen keine Geschlechtsgenossen um sich. Um eine Elchkuh kann es zwischen rivalisierenden Männchen zu heftigen Kämpfen kommen; oft genügen allerdings Drohgebärden mit dem mächtigen Geweih, um einen schwächeren Konkurrenten zu vertreiben. Wiederkäuer Die Paarung findet im Herbst statt. Die anschließende Tragzeit beträgt etwa neun Monate. Meistens wird ein einziges Junges geboren, aber Zwillinge sind keine Seltenheit. Im Gegensatz zu vielen anderen jungen Hirschen sind neugeborene Elche ungefleckt. Das Jungtier bleibt wenigstens ein Jahr bei seiner Mutter und wird vertrieben, sobald eine neue Geburt ansteht. Die maximale Lebensdauer liegt bei 27 Jahren, in Freiheit dürften aber selten 15 Jahre überschritten werden. Natürliche Feinde des Elches sind, je nach Vorkommen, Braunbären und Wölfe (in Europa, Asien und Nordamerika) sowie Schwarzbären und Pumas (nur in Nordamerika).

Menschen und Elche

Dass Elche seit der Steinzeit von Menschen gejagt werden, schließt man aus entsprechenden Darstellungen in Höhlenzeichnungen. Die früheste Beschreibung eines Elches findet sich in De Bello Gallico von Gaius Iulius Caesar. Diese Beschreibung ist allerdings ein frühes Beispiel für Jägerlatein, denn sie enthält zahlreiche kuriose und unwahre Details. So wird behauptet, dass Elche keine Kniegelenke hätten und deshalb, wenn sie einmal gestürzt seien, nicht mehr aufstehen könnten; ferner, dass germanische Jäger Bäume ansägten, damit diese umfielen, sobald sich ein Elch gegen sie lehnte, und der nicht mehr zum Aufstehen befähigte Elch mühelos erlegt werden könnte. Jägerlatein Auch Plinius der Ältere beschrieb in seiner Naturalis historia den Elch und bereicherte die Darstellungen um weitere Falschbehauptungen. Wegen seiner großen Oberlippe, steht bei ihm zu lesen, könnte der Elch nur rückwärts gehend grasen. Bis heute werden Elche gejagt, teils wegen ihres Fleisches, teils als Sport. Durch die Jagd wurde der noch im Mittelalter in Deutschland weit verbreitete Elch hier ganz ausgerottet. Nur alle paar Jahre wandern Elche aus Polen nach Deutschland ein. In Polen waren Elche zwischenzeitlich auch fast ausgestorben und hatten nur in Białowieża überlebt; inzwischen umfasst der landesweite Bestand wieder 4000 Tiere. Eine kontrollierte Wiedereinführung in Deutschland ist wegen erwarteter Konflikte mit der Forst- und Landwirtschaft nicht geplant. Momentan läuft ein Auswilderungsprojekt im Biosphärenreservat Oberlausitzer Heide- und Teichlandschaft; die Elche sollen helfen, die Heide vor dem Zuwachsen zu bewahren; eine dauerhafte Wiederansiedlung soll dies jedoch nicht sein. Heide Es gibt heute 1 Million Elche in Europa und etwa die gleiche Anzahl in Nordamerika. Damit gilt der Elch global nicht als bedroht. Auf der Insel Neufundland wurden Elche durch den Menschen eingeführt und sind nun dort heimisch geworden. Auch in Neuseeland setzte man Elche aus, die nun dort aber offensichtlich ausgestorben sind. Elche sind in Ontario Kanada eine der Hauptursachen für Verkehrsunfälle in ländlichen Gebieten. Die Elche haben zum einen die Angewohnheit, von Frühling bis Spätsommer in den Morgen- und Abendstunden mitten auf der Straße zu stehen, da sie dort weniger von Mücken, Pferdefliegen, Hirschfliegen (Deer Flies) und Blackflies gepiesackt werden, zum anderen findet sich im frühen Frühjahr am Straßenrand sehr viel streusalzhaltiges Tauwasser, welches von den Tieren gierig getrunken wird. Später im Jahr decken die Elche ihren Salzbedarf durch den Verzehr salzhaltiger Wasserlilien. Nordamerikanische Elche werden in den Schutzgebieten nicht bejagt und sind insbesondere im Algonquin Provincial Park erstaunlich zahm und ignorieren Menschen und Fahrzeuge nahezu völlig. Gerade am Highway 60 kann man sich den Tieren problemlos bis auf 2-3 Meter Abstand nähern, ohne dass diese nur den Kopf heben. Algonquin Provincial Park

Elche und Weißwedelhirsche

Weißwedelhirsche übertragen über ihren Kot einen Parasiten welcher für Elche tödlich ist. Die Weißwedelhirsche werden von dem Parasiten nur merklich beeinträchtigt, wenn sie alt, erkrankt oder anderweitig geschwächt sind. Dies ist so lange für den Elch nicht bedenklich wie sich sein Lebensraum nicht oder nur wenig mit dem vieler Weißwedelhirsche überschneidet. Weißwedelhirsche leben meist südlich des Verbreitungsgebietes der Elche und bevorzugen junge Wälder mit viel Unterholz als energiereiche Nahrung. Der Hirsch braucht vor allem im kalten Winter viel energiereiche Jungpflanzen, um seinen Kalorienbedarf zu decken. Die Wege zu diesen dürfen nicht zu lang sein, da er sonst mehr Energie für die Nahrungssuche aufwendet als die Nahrung ihm liefert. Der Hirsch würde verhungern. Elche sind besser an die Kälte und energiearme Nahrung angepasst und leben weiter nördlich in älteren Wäldern mit wenig Unterholz.
Durch die großflächige Abholzung in Ontario in den 1930er und 1940er Jahren und der folgen Aufforstung der Nachkriegszeit wurde der dortige Waldbestand stark verjüngt. Zusammen mit vielen milden Wintern bis in die 1960er Jahre hinein führte dies bei den Weißwedelhirschen zu einer starken Bestandsvergrößerung. Durch die vielen Hirsche erkrankten und starben sehr viele Elche und wurden in diesen Gebieten selten. In den Schutzgebieten wurde kein Holz mehr geschlagen und der Wald wurde wieder älter. Zusammen mit kälterem Wetter in den letzten 30 Jahren hat dies die Hirschbestände stark dezimiert. Der Bestand an Elchen nahm im gleichen Zeitraum stark zu.

Unterarten

1960er] Man unterscheidet die folgenden Unterarten:
- Europäischer Elch (Alces alces alces), Skandinavien, Polen, baltische Staaten, Nordrussland westlich des Ural
- Jakutischer Elch (Alces alces pfizenmayeri), westliches Sibirien
- Kamtschatka-Elch (Alces alces buturlini), östliches Sibirien
- Amur-Elch (Alces alces cameloides), Amur-Region, Mongolei, Mandschurei
- Yellowstone-Elch (Alces alces shirasi), nordwestliche USA, südliches Alberta
- Ostkanadischer Elch (Alces alces americanus), östliches Kanada und Maine
- Westkanadischer Elch (Alces alces andersoni), westliches Kanada und Minnesota
- Alaska-Elch (Alces alces gigas), Alaska, Yukon Eine weitere Unterart, der Kaukasus-Elch (Alces alces caucasicus), ist im frühen 19. Jahrhundert ausgerottet worden. Wie bei den meisten Tierarten gibt es über die genaue Zahl der Unterarten keine Einigkeit unter Zoologen. So gibt es beispielsweise Auffassungen, nach denen alle nordamerikanischen Elche in Wirklichkeit zu einer einzigen Unterart zusammengefasst werden müssten.

Abstammung

Der Elch ist eine relativ junge Art, wahrscheinlich nicht älter als 2 Millionen Jahre. Die ausgestorbene nordamerikanische Gattung Cervalces gilt als ein naher Verwandter. Bekannt ist auch der ausgestorbene Riesenelch (Alces latifrons) des Pleistozäns mit über zwei Meter breitem Geweih. Zumal gibt es eine Art von Elchen die nur über das Internet anzutreffen ist man spricht von den Elchus-Metallus-Icqus

Sonstiges

Elchus-Metallus-Icqus Elche bevorzugen eine langsame Fortbewegung, können aber bei Gefahr Laufgeschwindigkeiten von 56 km/h erreichen. Die englische Bezeichnung des Elches ist elk in Europa, aber moose in Nordamerika, wo mit elk ein anderer Hirsch benannt wird, nämlich der Wapiti. Das Wort moose ist vom Algonkin-Wort musee abgeleitet. In Deutschland waren lange zwei Begriffe für dieses Tier verbreitet: "Elch" und "Elen"; letzterer ist heute kaum noch gebräuchlich. Beide Wörter sind germanischen Ursprungs; auch die Römer entlehnten ihre Bezeichnung alces einer germanischen Sprache.

Benennung

Der weibliche Elch heißt Elchtier und der männliche wird Schaufler genannt. Jungtiere nennt man (Elch-)Kalb.

Literatur

- Hans Kramer: Elchwald. Der Elchwald als Quell und Hort ostpreußischer Jagd (3. Teil der so genannten "Ostpreußen-Trilogie".) Jagd- und Kulturverlag, Sulzberg im Allgäu 1985 (2., verbesserte Auflage), ISBN 3-925456-00-7

Weblinks

- [http://www.alces-alces.com www.alces-alces.com]
- [http://www.natur-lexikon.com/Texte/MZ/001/00034-Elch/MZ00034-Elch.html Elch im Natur-Lexikon] Kategorie: wild Kategorie:Paarhufer simple:Moose

cheap tickets od�ywki �mieszne zdj�cia po�ciel Muzyczne gry online

:: RELATED NEWS ::

Feller-Buncher
A feller buncher is a large logging machine with an attachment that cuts trees in place of a shovel. It consists of a standard heavy equipment base with a tree grabbing device equipped with a saw or other device at the bottom that cuts the tree off at the base and places it on the stack of cut trees suitable for a

Kemi

Omfattade områden

Grundläggande begrepp

Se även

Finland

Historia

Geografi

Styrelseskick

Demografi

Industri

Se även

Externa länkar

Vetenskap

Se vidare

Se även

Alkemi

Se även

Externa länkar

Analytisk kemi

Typer av analytisk kemi

Kvalitativ analys

Kvantitativ analys

Tekniker inom analytik kemi

Kromatografi

Skiktsmetoder

Kolonnmetoder

Spektroskopi

Biokemi

Kemiska ämnesgrupper inom biokemin

Kemiteknik

Oorganisk kemi

Stökiometri

Atom

Se även

Atommassa

Se även

Atomslag

Kemisk förening

Periodiska systemet

Periodiska systemet

Färg- och teckenförklaring

Historik

Se även

Nobelpriset i kemi

Externa länkar:

Kategori:Kemi

Elch

Aussehen

Verbreitung und Lebensraum

Lebensweise

Menschen und Elche

Elche und Weißwedelhirsche

Unterarten

Abstammung

Sonstiges

Benennung

Literatur

Weblinks